Maskor och stygn har öppnat sista luckan och det bidde en handväska. 
Jag hittade några garnstumpar på Saint-Étiennes Emmaus, en källarlokal som mer liknar grovsoprummet på Landalabergen än de trendiga vintage-butiker som dess svenska namne har i Göteborg. Och förklaringen tror jag är Les Stéphanois (Saint-Étiennarnas) känsla för ekonomi (www.art-economiser.com). Här finns alla varianter av second-handbutiker. Från de snobbigaste antikhandlarna på fina gatan, till lumpbodarna på bakgatorna. Allt som går att sälja säljs. Bara det som ingen lumphandlare vill betala en centime för hamnar på Emmaus. Därav känslan av grovsoprum.
Personalen i detta hav av mycket väl begagnade saker är av skiftande slag (och humör). Damen på syavdelningen var lyckligtvis av det hjärtligare slaget. Hon gjorde mig sällskap under en lång stund av letande efter en sprättnål och gav mig sedan en fingerborg som "cadeau". Det var alltså där jag hittade garnerna. Inga speciella grejer utan bara några gamla bomullsnystan i pastellfärger som någon fransyska sparat i en papplåda i många år och sedan dött bort ifrån. Fyra, fem fina små nystan fick jag för mina 50 centimes. Och redan på spårvagnen (de har spårvagnar här) började jag virka den stick-virkning från Tunisien som du hade visat mig i webbkameran kvällen innan. Vad roligt.
Och vad roligt att virka grytlappar när man inte redan har några. Och när man verkligen verkligen är i behov av dem eftersom inga av kastrullerna i vår "studio" har trä- eller plasthandtag och därför inte går att hålla i utan att bränna sig. Efter någon vecka och två nya grytlappar tröttnade jag också på den omständliga proceduren varenda gång man ville hälla av pastavatten och jag gjorde en tingest! Jag tror att man måste kalla den så. En kanske till synes onödig pryl för någon annan, men helt fantastisk för den som behöver den. Noggrant virkad för att passa perfekt för sitt ändamål och den får en att le. Ett kastrullhandtagsfodral. I pastellgrönt bommulsgarn från en fransk gammal papplåda. Den enda nackdelen är att den är lite otrevlig att diska, men den går ju att ta av.
Ja, vad fiffigt! Och kanske också skönt att få virka en nästan helt onödig pryl, när man inte längre med riktigt gott samvete kan ge sig ut på stan för att shoppa en. Kanske var det lite så det var...
Fodret är beige-och-vit-rutig bomull, som jag hade hemma. Jag hade tänkt en blus eller så, men när väskan började ta form visste jag att en bit måste få gå till foder.
En dag var K här hos A och de sydde Barbiekläder. Jag började fundera på om man inte kunde virka en topp och sedan sy på en kjol så att det blev en klänning, och jag började virka från midjan och uppåt.
Men istället blev det som synes en hel virkad klänning. En helgalen tuttifruttiklänning för salsadans, med påvirkade pärlor som ser ut som runda godiskulor. Lägg märke till den lilla handväskan.
Håll med om att det är en del variation här i alla fall...
/Maia
Om man vill mönstervirka, men inte vill virka spetsar eller liknande, är det tapestry crochet som gäller. Jag vet faktiskt inte vad det heter på svenska. Nån som kan hjälpa till?
Eftersom maskorna i virkning inte kommer rakt ovanför varandra är det lite lurigare med färgbyten och att få mönstren att se vettiga ut, men nu har jag äntligen fått till ett mönster som fungerar. Ofta behöver man bara se en bild för att förstå hur det ska göras.
Just nu ser det mest ut som en kippa, men det ska bli en mössa som går ner lite längre på huvudet. Vi får se om någon vill ha den sedan. Jag gör den mest för att testa tekniken. Frågan är nu bara vilket mönster jag ska göra på det rakare partiet som kommer nu.
Den lilla säkerhetsnålen markerar var varvet börjar, men visst matchar den fint, den också?
/Maia
/Maia
PS. Jag tror inte J vill ha några pärlor på sitt fodral, men det kom med några på bilden.Äldsta dottern fastnade för en tehuva i en underbar bok som heter Enkel virkning. En sådan kan du väl virka till mig?
Problemet med mönster i böcker är ju att de oftast inte är virkade av restgarner, även om de ger sig ut för det. Färgerna matchar ju lite för bra bara, och det som ser ut som en lycklig slump är egentligen noggrann uträkning.
Så det blev en tur till Deisy Design igen. Drops Ice vinterbomull. Och en tehuva fodrad med svart bomull och med mellanlägg av fleece som blev över när A gjorde sina halsdukstingestar.
The eldest daughter fell in love with a tea pot warmer (what's the word again, I really don't remember and sister Donnellan is in Thailand... Ah, tea cosy it is, cheers, Kersti!) in a wonderful book named Enkel virkning (Easy crocheting). Oh, please, crochet one of these for me, Mum!
The problem with crocheting following patterns from books is that they are most oftenly not made out of left over yarn, even if they look like it. The colours match just a little bit too good, and what looks like sheer coincidence is in fact thorough calculation.
So I had to frequent Deisy Design once more. Drops Ice vinterbomull. And a tea pot warmer lined with black cotton fabric and with an interlining of white fleece, leftovers from As scarves thingies.
/Maia
Plötsligt händer det. Någon vill ha ett mobilfodral med mönster. Inte de gamla vanliga enfärgade, utan ett med bild på. En dödskalle och inte vilken som helst, utan det ska vara en "riktig dödskalle". En vante lämnas som mönster.
Och här kommer den. Presenterad med lämplig bakgrund.
Suddenly the moment is there. The moment when all the people that settle for discrete black mobile covers keep quiet and someone boldly orders a cover with a picture. A skull, and not just any skull, but a "real skull". A mitten is produced and serves as a pattern.
And here it is. With a background that kinda goes with it, I think.
/Maia
