Handkardning

Eftersom mina första försök med spånad handlade om ull som jag fått från bonden och herden, så var det också viktigt att få ordning på ullberedningen. Jag skaffade ett par handkardor för hundpäls, sådana som man borstar dem med för att de ska tappa lösa hår, och det gick ganska bra. Men de var små, och det blev långsamt arbete att få fram lättspunnen ull.

På Donsö, hemma hos J och P, hittade jag ett par gamla kardor, som använts i Makens släkt, och de var väldigt mycket bättre. Men de var ganska veka, och igår, när vi var på Nääs Byggnadsvård i Floda köpte jag ett par nya, handgjorda av Knut Östgård stod det. (De hade också ull...)


Nu har jag testat dem, och de är väldigt bra. Det blir fluffiga, rena tussar. Jag har inte spunnit med dem ännu, men det verkar positivt. Lätt att få ut fnurror och felklipp från ullen.


En av de bästa korta videor med handkardning jag brukar kolla på hittar du här

/Maia
- using BlogPress from my iPhone

Polwarth

Jag spinner just nu tops av ull från Polwarthfår. Köpt på Den Gamla Skolan tillsammans med en ny laddning med BFL. För första gången har jag köpt 400 gram av varje, så det kommer att räcka till större projekt än en mössa när jag är klar.


Polwarth har lång stapellängd. Det ser ut som åtminstone sju, åtta centimeter och det gör att ullen är otroligt lättspunnen.

Polwarthfåren avlades, enligt Wikipedia, fram i Australien för att man ville att fåren skulle kunna äta saker som växte på andra områden. Utöka deras betesmarker. Polwarth är en ras med bra egenskaper både som köttfår och som ullfår, vilket jag gillar.


Min plan är att spinna upp alla de 400 grammen, tvinna dem till härvor och sedan färga dem. Men det är en väldigt vacker vit färg, så jag får se när de är tvinnade.

Hur som helst. Harriet spinner på och levererar. I alla fall levererar hon mer än väl för de 250 kr vi gav för henne. Jag hoppas kunna köpa en BlissTT lite längre fram, men det är en annan historia.

/Maia

- using BlogPress from my iPhone

Bondsjal och einbandsjal

Jag behöver få klart saker, men så behöver jag ju också lagerrensa.


Einbandsjalen är stickad med måsvingespets i mörkröd isländsk einband. Det gick åt cirka 90 gram och den är rektangulär och ungefär 150 cm bred.






Jag började sticka den på Island för ett år sedan och den var inte särskilt kul att sticka. Knitpicks trästickor är inte så spetsiga som behövdes för att sticka spets i ett så strävt garn helt enkelt.


Men så blir man klar. Och blockar. Och magin inträder. Jag använde vanliga stickor som blockvajrar och det hela blev mycket snyggt.



Och sedan har jag börjat med en bondsjal av ett beige garn som kag köpte på Klippans yllefabrik när jag var på syskonresa med brodern och systern. Stickor 9 (tror jag) och vanligt tvåtrådigt ullgarn, så det blir fluff. Jag började nerifrån och ålar på andra maskan i varje varv så att jag inte glömmer vilket varv som är ökningsvarv och inte.

Troligen går jag över till en annan färg överst för det beiga blir lite för mjäkigt ensamt. Ceriserosa kanske. För jag har ett sådant nystan från Klippan också.

/Maia

- using BlogPress from my iPhone

Harriet - the rock

Utanför Kumla fanns hon. För 250 kronor.


M fixade och skruvade och till sist spann hon som en katt och inte ett lokomotiv.


Och ullen från Roar nästan spinner sig själv.


/Maia
- using BlogPress from my iPhone