Julkalender 2009

I morgon öppnar julkalendern. Välkommen!

/Maia

Gästbloggare: L i exilen

Jag satt en kväll och virkade en sjal och visade den i chattfönstret på iChat för L och P. Ett tag senare hade det smittat av sig. Och så kom ett mejl från Frankrike, om garnstumpar och återvinning och tunisisk virkning. Här är delar av mejlet som jag fått lov att publicera tillsammans med bilden:

Jag hittade några garnstumpar på Saint-Étiennes Emmaus, en källarlokal som mer liknar grovsoprummet på Landalabergen än de trendiga vintage-butiker som dess svenska namne har i Göteborg. Och förklaringen tror jag är Les Stéphanois (Saint-Étiennarnas) känsla för ekonomi (www.art-economiser.com). Här finns alla varianter av second-handbutiker. Från de snobbigaste antikhandlarna på fina gatan, till lumpbodarna på bakgatorna. Allt som går att sälja säljs. Bara det som ingen lumphandlare vill betala en centime för hamnar på Emmaus. Därav känslan av grovsoprum.

Personalen i detta hav av mycket väl begagnade saker är av skiftande slag (och humör). Damen på syavdelningen var lyckligtvis av det hjärtligare slaget. Hon gjorde mig sällskap under en lång stund av letande efter en sprättnål och gav mig sedan en fingerborg som "cadeau". Det var alltså där jag hittade garnerna. Inga speciella grejer utan bara några gamla bomullsnystan i pastellfärger som någon fransyska sparat i en papplåda i många år och sedan dött bort ifrån. Fyra, fem fina små nystan fick jag för mina 50 centimes. Och redan på spårvagnen (de har spårvagnar här) började jag virka den stick-virkning från Tunisien som du hade visat mig i webbkameran kvällen innan. Vad roligt.

Och vad roligt att virka grytlappar när man inte redan har några. Och när man verkligen verkligen är i behov av dem eftersom inga av kastrullerna i vår "studio" har trä- eller plasthandtag och därför inte går att hålla i utan att bränna sig. Efter någon vecka och två nya grytlappar tröttnade jag också på den omständliga proceduren varenda gång man ville hälla av pastavatten och jag gjorde en tingest! Jag tror att man måste kalla den så. En kanske till synes onödig pryl för någon annan, men helt fantastisk för den som behöver den. Noggrant virkad för att passa perfekt för sitt ändamål och den får en att le. Ett kastrullhandtagsfodral. I pastellgrönt bommulsgarn från en fransk gammal papplåda. Den enda nackdelen är att den är lite otrevlig att diska, men den går ju att ta av.

Ja, vad fiffigt! Och kanske också skönt att få virka en nästan helt onödig pryl, när man inte längre med riktigt gott samvete kan ge sig ut på stan för att shoppa en. Kanske var det lite så det var...

Nya tingestar. Härligt!
/Maia

PS. Jag återkommer snart med mina provlappar på olika sorters tunisisk virkning.